Dokument Hatmannen av Erik Hagström

Frustration. Bitterhet. Ilska. Vredesmod. Hatmannen.
Jag undrar ofta vart hatmannen får all sin vrede ifrån. Om han nu är människa och skapad av gud och inte satan (som man mycket väl kan misstänka) så måste det ligga flera generationers undertryckt hat som pyser ut som en trasig ventil. Alla trippar på tå omkring honom och hoppas att inte ballongen sprängs när man närmar sig honom med sin nål. Den smarte kommer på att man kan sätta fast en tejpbit på ballongen och då kunna smyga in nålen utan att den sprängs, men nej, tejp funkar inte på hatmannens ballong.

Idag tog jag mig vatten över huvudet när jag i min dumdristighet uttryckte något i stil med: "Snart e de helg!" Hatmannen ryckte till, lyfte blicken, gjorde en snabb huvudvridning, svepte över lokalen, insåg att det bara var jag och han där, i en tyst och stilla sluss satt vi, han kunde känna att meningen var ämnat honom men hörde inget. Orden hade pulveriserats av några högre makter innan dom hann fram till hans trumhinnor. Efter detta uttalade var ljudet av tystnaden överväldigande. Som om att allt syre sögs in i ett mörkt hål för att övertas av vakuum. Jag behövde en syrekälla. Snabbt.

Kroniskt hat är inte bra. Det kan vi lista ut själva.
Det som intresserar mig med Hatmannen är hur han motiverar sig själv att varje morgon åka på sitt jobb han hatar, titta på sina kollegor han hatar, äta sin lunch han hatar för att slutligen åka till sitt hem han hatar. Att kunna göra detta i drygt 4000 dagar, som han nu har gjort, är en bedrift i sig. Jag kan faktiskt förstå att efter 12 år är man ganska less på att lägga sylta men den teorin håller inte om man t.ex tittar på gubbe X som har lagt sylta i över 20 år (Han är en så kallad nötare som kalle skulle ha uttrycks sig). Fastän han är halt så brister aldrig humöret. Vad har då gubbe X som Hatmannen inte har eller rättare sagt behöver? Kärlek? kan hända. Pengar? tveksamt. Radiokåpor? nej. Livsglädle? Definitivt.